Lilla Abby på sjukhuset

Nu börjar det äntligen lugna ner sig. Men det har varit några hetsiga dagar. I onsdags eftermiddag började Abby bli lite slö, Hon åt inte på kvällen och var rätt slö. Hon fick vara inne och strax kräktes hon. Och strax därpå kräktes hon igen. Vattniga gulbruna kräkningar. Provade med Microlax och paraffinolja. Kom ut en liten hög med stenblandat bajs. Det blev en orolig natt med nya kräkningar. Drack och kissade gjorde hon dock.

Jag förstod ju rätt snart vad det var frågan om. Molly har lärt valparna att käka sten. I hundgårdarna finns bara sorterat grus. Så förmodligen hade Abby fått i sig nån större sten ute i stora rastgården. Ringde Djurkliniken i Karlskoga på torsdag morgon och fick komma direkt på förmiddan. Jag jobbade så Gunilla ställde upp och åkte dit. Det visade sig att dom blev kvar där hela dan. Abby skötte sig otroligt bra. Studerade allt som hände där på kliniken. Inget gnäll eller skäll. Spanade in andra hundar och katter. Hälsade glatt på veterinärer och djurvårdare. Betedde sig absolut perfekt. Efter röntgen och därefter kräkmedel och lavemang så kom det ut två stora stenar. En kräktes hon upp och den andra sket hon ut.

LIlla Abby.

Väl hemma så fann hon sig ursnabbt i rollen som konvalescent. Bo inne, korta promenader, små portioner av dyr skonkost på burk 8 (åtta!) gånger om dan. Abby kurerade sig hur fort som helst och njöt av innelivet. Nu har det gått några dar. Återanpassningen till det vanliga hundlivet har påbörjats så smått. Idag fick hon träffa sina syskon. Dom tyckte att hon skulle få sig en riktig åthutning för att hon övergett dom och levt lyxliv inne hos matte och husse. Vi kan nog blåsa faran över för den här gången och hoppas på att det inte händer igen.

Barnens väg till draghundar

Nu har barnen (Barn och barn alltså?)  fyllt 6 månader. Dom är stora busungar och fulla med energi och livsglädje. Dom har också börjat prova på det här med draghundslivet.

Efter ett första misslyckat försök att köra dom i spann tog jag ett par steg tillbaka. Och valde den här långsamt-men-säkert-vägen som jag använt mig av tidigare. Och som har fungerat. En skillnad mot tidigare är att de här valparna fått så lite hantering utanför hundgårdarna. (En följd av mina förfrusna tår... ) Så det var inte bara selarna som var nytt. Hela världen där utanför var ny och spännande för dom små.

Sniper på promenad

Så jag började med att ta korta promenader med dom en och en i sele. Det var lite tveksamt i början. Plötsligt fick dom möta hela den stora världen utanför hemmets trygga hägn. I synnerhet Abby var helt omöjlig! Hon låg på mage eller på rygg på vägen och gick ingen stans. Till slut fick jag bära henne en bit bortöver vägen och med hjälp av Frolic och lock och pock gick hon lite framåt. Abby är så självständig och har så bestämda åsikter. Så hon blev en riktig utmaning. Efter ett par veckors promenader så gick det mycket bättre. En dag när jag och Abby hade kämpat oss en bit förbi stallet så satte hon plötslig iväg i full fart bortåt vägen. Polletten hade äntligen trillar ner.  När vi kom hem efter den här promenaden var det rent rörande att se hur oerhört lycklig och nöjd Abby var. Jag slog mig ner på stoen på verandan. Abby kom rusandes och kastade sig upp i mitt knä. Där låg hon helt avspänd och utslagen en lång stund på rygg. Jag smekte hennes mage och hon slickade mig i ansiktet. En sådan här alldeles speciell stund som man lever på så länge länge. Och nu var det dags för nästa steg.

Isdag atte jag på Molly och Sniper selar och stoppade in dom i bilen, hängde på cykeln där bak och åkte upp nån kilometer längs vägen. Där  kopplade jag in dom i draglinan från bältet och satte iväg hemåt. Allt gick över förväntan! Jag hade ingen nacklina så  Sniper for lite hit och dit. Men i stort framåt och med en väldigt bra attityd. Både husse och Sniper var hellyckliga när vi var hemma. Sniper överöstes med klappar och smekningar och Frolicar. Sniper är ju en så mjuk och god hund och han visste inte till sig av glädje.  Sedan gjorde jag samma sak med Maggie.  Och det gick precis lika bra. Ja om möjligt ännu lite bättre. Hon hade en mer rak och stadig kurs och höll sig ganska nära Molly hela tiden. Så dagen blev hellyckad och nu känns det som om vi tagit ett till steg på vägen.

PS. Dan efter gjorde jag samma lilla cykeltur med Mikki resp Abby. Och det gick precis lika bra för dom. Mikki var lite upphetsad i starten och snurrade runt en del innan vi kom iväg. Maggie gick klockrent.

Här kommer Sniper och Molly längs vägen

Mycket belåten Sniper efter  träningsturen

Maggie och Molly längs vägen

Maggie och Molly i full fart