måndag 7 oktober 2013

Valparna är nu en vecka

Tänka sig - nu har det redan gått en vecka. En superintensiv vecka då så mycket händer - samtidigt som det inte händer så mycket. Valparna bara sover och äter och sover och sover lite mer och äter. Och så växer dom förstås med raket fart. Jag har nu vägt dom efter en vecka och kan konstatera följande vikter:
                Födsel       1 vecka
Valp 1:     530g          1060g
Valp 2:     575g          1070g
Valp 3:     540g          1040g
Valp 4:     500g           970g

Alltså i stort en fördubbling av vikten! Lite mer än för Lisas kull. men Ok - dom var 7 stycken att dela på maten och här är dom bara fyra.

Valpgänget attackerar mjölkbaren
Kolla den välfyllda magen!

Även om alla fyra valpar är svarta och vita så har de sina speciella kännetecken. Lite olika mycket färg i hjässan och lite olika vita tecken på nacken. Jag försöker banka in dessa i huvudet men det tar sin tid (åldern?) När de ligger på sidan - vilket de oftast gör såvida de inte äter - så är det svårare att se skillnaden. När de blir äldre så blir det säkert lättare eftersom två är hanar och två tikar. Vi spånar i namn och har flera bra eller mindre bra förslag. Vilka namn det ska bli och vilken hund som ska ha vilket namn får nog mogna en vecka till innan vi bestämmer oss. Men vi ska nog bestämma i alla fall namnen snart så att jag kan skicka in registreringshandlingarna. Det är lika bra att fixa detta i god tid eftersom jag vädrar krångel med detta. Eftersom Striker är född i Sverige och har svenskt regnummer. Men bor i Norge och har alla sina meriter därifrån. Vi får se. Ska jag tro Per så är SKK inte så petiga eftersom dom gärna vill ha in registreringsavgifterna.

Mamma är bara bäst!

Molly har haft lite jobbigt. Hon ligger ofta och hässjar, bäddar då och då med stor frenesi, kan ibland vandra omkring i huset och på nåt vis leta efter nåt. Gunilla säger att hon letar efter den femte valpen. Men det känns ändock osannolikt. Jag tror att hon har en hel del eftervärkar som dra ihop magfläsket och att det är detta hon reagerar på. Då och då har hon en del mindre rödfärgade blödningar. Men både dessa och bäddandet och det andra tycks ha avtagit de senaste två dagarna så jag hoppas det snart har gått över helt. Annars tycks hon vara i prima kondition. Hon törs nu lämna valparna hemma och gå på kortare (10-minuters) promenader. Hon ät görhungrig och får tre fulla mål per dag. Tutterna känns väldigt fina och ännu (peppar peppar) inga tecken på mjölkstockning. Det är bara ett par veckor till så får valpisarna börja provsmaka lite mat och sen  sinar mjölkbaren mer och mer.




Usch - allt detta går så himla fort. Det gäller att njuta av varenda ögonblick den här intensiva tiden. Varje gång jag går förbi valplådan så är det någon valp som ser så där obeskrivligt söt och mysig ut att man bara vill pussa ner den och äta upp den. Och fotografera den måste man helt enkelt bara göra. Jag har samlat en rad foton från denna första vecka på http://mollysvalpar.candymans.se/#!album-28-0

onsdag 2 oktober 2013

Mollys valpning

Först räknade jag ner veckor. Sen räknade jag ner dagar. Så var det plötsligt dags för Molly att klämma fram sina valpar. Det blev lite tidigare än jag trott. 63 dagar skulle vara onsdag 2 oktober. Men jag trodde nog att det skulle bli ett par tre dar senare. Men så satte det igång faktiskt lite redan på måndan den sista september. Hon hade förvärkar mest hela dan. Och tempen sjönk och på måndag kväll var den nere på 36,8. På tisdag morgon SMSade jag Jane och sa att jag nog måste vara hemma den dan. Schemakris på jobbet - men vad gör man? Det hade kommit lite mjölk i tutterna längst ner på Molly, tempen hade börjar stiga igen och hon låg där hela tiden i valpsängen och hässjade och såg allmänt olycklig ut. Klockan två på dan var tempen uppe på 38 grader. Strax därpå ringde jag smådjurskliniken och undrade hur jag skulle göra? Fick ett rätt ointresserat svar. Visst kunde jag åka till Karlskoga men det fanns väl egentligen ingen anledning?? Så jag avvaktade och väntade. Snart var det väl äntligen dags?!

Men det lät dröja på sig till halv sju på kvällen. Den första valpen kändes som en rätt stor rackare. Molly hade krystat ut huvudet men sen gick det trögt. Vi hjälptes åt och efter några minuter ploppade den första valpen ut. Det var en svart-vit hane som vägde 530 gram. Molly var ganska så burdus med valpisen och slickade och bet i honom så att han skrek för fullt.


Nästa valp ploppade ut utan problem en knapp halvtimme senare. Det var också en svart-vit hane och denna vägde hela 575 gram. Här kan sägas att den största valpen i Lisas kull vägde 550 gram. Han som sedan blev Stor Malvin.



Sen tog det en knapp timme innan den tredje valpen kom ut. Hon kom med benen först och jag fick hjälpa till och dra ut henne. Nu hade Molly fattat galoppen. Hon slickade och bet av navelsträng och gjorde allt annat som en präktig mor förväntas göra. Klockan var nu 19.45. Denna valp var också svart-vit och vägde 540 gram.


En timme senare gick fostervattnet för nästa valp. Inget hände på direkten så rätt snart tog jag ut Molly på minipromenad på gräsmattan. Vi hann bara gå 1½ varv så klämde hon ut den fjärde valpen. Också en tik och jag svepte in henne i en handduk och vi gick in tillbaka till resten av valparna. Även denna valp var svart-vit och hon var definitivt minst och vägde bara 500 gram.


Nu inträdde en tid av lugn och ro och familjelyckan frodades i valplådan. Men själv var jag rätt orolig. Det skulle ju komma minst en till valp! Det hade röntgen en dryg vecka tidigare visat. Det blev en sömnlös natt. Satt uppe till ettdraget. Gick ut på korta promenader med Molly men utan resultat Vaknade flera gånger och kollade läget och gick ut med henne igen i beckmörkret iklädd reflexjacka och pannlampa.
Tänk att dom här småttingarna kanske ska gå PD300  om tre år?!

Hela gänget - jo det ska vara fyra valpisar där!

På morgonen var var det fridfullt i valplådan. De små smackade och åt och somnade sedan som små stockar. Det hade kommit lite flytningar på bädden men inget större. Direkt när dom öppnade kl åtta ringde jag smådjurskliniken. Efter lite diskussion fick jag en tid i Karlskoga klockan nio. Så vi packade in Molly där bak med sina valpar och drog iväg. Tre minuter innan dom öppnade så stod vi där med Molly och en korg fylld av valpar. Här gick det väldigt snabbt och smidigt. Vi fick hjälp direkt av veterinär Lina Björnlund. En riktig bamsestor valp satt fast i slidöppningen. Efter stort besvär och en helflaska glidmedel fick hon till slut ut den 688 gram stora hanvalpen. Han var förstås dödfödd. En röntgenkoll visade att alla valpar och efterbörd och allt var ute. Så vi åkte hemåt ganska så lättade.  Men samtidigt ganska ledsna. Visst funderade jag på om jag kunde ha gjort nåt annorlunda? Så är det alltid. Hade vi direkt åkt till veterinär på kvällen när inte den sista valpen kom hade han kanske klarat sig? Eller? Vid midnatt och jourveternär i Karlstad som närmaste alternativ så gör du kanske inte det i första taget.
2án och 1án sussar

Så fina och så små. Kolla exv de pyttesmå klorna!


Men OK: NU har vi fyra fina valpar att glädja oss åt. Dom äter och sover och Molly pysslar om dom på bästa sätt. Golvvärmen är påslagen och alla förlossningshanddukar tvättade. Nu ska vi bara kolla Mollys temperatur ett par veckor framåt så att inga komplikationer dyker upp. Men det ska det väl ändock inte göra.