Mitt Amundsen race etapp II

Etapp II.

Klockan var 02:47 när hundarna var sockade och färdiga och vi lämnade Dollarstore i mörkret. Som allra sista spann. Kanske en onödigt lång vila. Men jag kände att det var klokt att ta det lugnt. Träningen hade inte varit helt optimal. Och vädret var som sagt för varmt. Så "skynda långsamt" och "bättre sent än aldrig" fick gälla som strategi. Vi följde en kraftledning i flera kilometer, korsade vägen upp mot Vedjeön. Sedan en lång och flack sträcka som gick genom ett öppet myrlandskap. Natten var ganska ljus så jag såg landskapet omkring mig i ett svagt skimmer. Då och då gick det som en elektrisk stöt genom spannet. Plötsligt satte de av i full galopp i flera hundra meter. Kanske var det en hare, kanske var det renar i grannskapet? Det syntes då spår här och var efter renar. Allt eftersom gick spåret mer och mer mot norr och steg sakta men säkert uppåt. Vi körde genom flera skogspartier. Där fick mushern verkligen vakna till liv. Spåret slingrade sig hit och dit mellan granarna och upp och ner över små knallar. Det gällde att styra rätt och bromsa eller sparka vid rätt tillfällen. Sedan en ny myr en lång bit.
I gryningen kom vi upp i höjd med Öjarn där spåret nerifrån Storåbränna hakade på. Nästan på en gång blev jag omkörd av ett spann som var ute på etapp III. Men jag fortsatte över sjön. De båda ledkorsen som noggrant beskrivits på bangenomgången var väldigt lätta att se och enkelt att ta rätt väg. Ja över huvud taget var banan väldigt bra markerad. Jag kände inte någon tveksamhet vid nåt enda tillfälle. Allra helst på natten var det riktigt tydligt var vi skulle köra. Varje banmarkering hade reflex så ibland såg jag som en pärlband av reflexer långt framför mig i mörkret. Efter några kilometer efter att vi lämnat sjön kom vi upp till Finnvattnet. Ankrade på sjön strax innan gården och åt frukost. Jag måste verkligen beundra dessa människor som tog sig hit för länge sedan. Hittade den här otroligt fina platsen mitt ute i ödemarken och byggde upp ett liv och en tillvaro. Och överlevde under dessa kärva förhållanden. Och nu gnäller vi bara för att vägen inte är nyplogad eller strömmen är borta nån timme.
Jag kollade lite på nätet om denna plats. Fann att den bebyggdes i slutet av 1700-talet av en man som hette Jon Nilsson. Platsen var sedan bebodd fram till 1960-talet.

Frukost vid Finnvattnet. Yenna håller vakt (som vanligt) Alla andra vilar.

Morgonen var solig. Vindstilla. Spåret kanonfint. Landskapet var helt överväldigande. Här hade vi en otroligt fin sträcka en bit norr om Finnvattnet och sen tillbaka ner till Öjarn. Alltså gissa om jag bara stod där och njöt av dagen och landskapet och vyerna och hundarna som jobbade och jobbade.

Norr om Finnvattnet

Norr om Finnvattnet

Så var vi tillbaka på Öjarn och tog nu spåret upp mot Öjarsflon. Det gick först en del uppåt och efter en bit stannade vi och snakkade. Hade bara stannat en liten stund så blev vi omkörda av Agneta som nu var ute på tredje etappen. Pratade en kort stund om spåret och vädret och hundarna. Vi fortsatte och kom upp på Öjarsflon - som är ett vidsträckt myrområde - där spåret efter ett tag vände tillbaka ner mot Storåbränna.

Uppe på Öjarsflon

Ännu mer myrar. Solen sken hela förmiddan och det var verkligen varmt. En del skotrar åkte förbi (som alltid denna helg lika hänsynsfulla!) Ännu mer myrar men så småningom dök spåret ner i skogen och ganska snart var vi nere i byn. Här gjorde vi en intressant runda ner genom byn förbi skällande hundar, över små vägar och alldeles förbi en del gårdstun. Sedan upp tillbaka och nästan prick tolv på dan körde vi in på checkpoint II. Och ser man på! Vi vann ytterligare 12 burkar Troll hundmat eftersom vi var sista spann in på även denna checkpoint!

Lisa och Yenna på checkpoint II

 Vi stannade länge (ja alltför länge skulle det visa sig) i Storåbränna. Det var liv och rörelse hela dan och hundarna fick dålig vila. Men de åt med god aptit och hade det nog gott där i solen. Själv skulle jag försöka sova en stund i militärtältet som stod uppspänt precis bredvid hamburgerköket. (Dom hade verkligt goda hamburgare!) Men ett tält är förvisso ganska så lyhört och lite granris på marken räcker inte så långt för en gammal sliten kropp. Så någon sömn blev det inte.

Under hela eftermiddan kom också en funktionär fram med jämna mellanrum och frågade om jag skulle fortsätta? (Jag skulle ju ändock inte hinna fram till mål i tid!) När skulle jag åka? Hur länge skulle jag stanna när jag kom tillbaka till Storåbränna? Han kom till och med med det löjliga förslaget att jag skulle skippa etapp III och fortsätta direkt till målet i Strömsund! Då skulle jag i alla fall få gå i mål!! Vilken jobbig person! Han fattade inte ett dugg vilka mål jag hade med loppet och vilka mina ambitioner var. Från början hade jag insett att det var lite osäkert om jag skulle klara hela loppet. Första etappen skulle jag absolut klara. Då skulle jag vara nöjd. Om jag klarade även etapp II skulle jag vara supernöjd. Skulle jag även klara etapp III så skulle jag vara superskitnöjd! Och skulle jag komma i mål så skulle jag vara hysteriskt superskitnöjd!! Jag insåg snabbt att det här loppet egentligen inte var tänkt för såna amatörer som jag. Jag var mest till besvär och spolierade tävlingsledningens planering. Men jag skulle inte glädja dom med att bryta redan nu.

Efter att ha bytt till torra strumpor och sockor kom jag till slut kom vi iväg på etapp III strax före klockan åtta. Dock inte utan ett sista funktionärsstrul. Redan vid sjutiden hade jag gått till funktionären för att signera ut mig från checkpointen. Han sträckte fram en lista som jag skrev på. När jag sen precis hade startat kom en annan funktionär springande med en annan lista. Hon hojtade att jag hade glömt signera ut mig från checkpointen. Jaha - men jag har faktiskt signerat ut mig!??? Men jag hade tydligen skrivit på fel lista förut och nu var det förhoppningsvis rätt.

fortsättning...